Jag är fortfarande i chock. När vi var ute vid stranden vid en brygga så skulle vi bada dixie. Först gick det jättebra. Sedan skulle vi prova lite simning på djupare vatten, men det var endå vatten till knäna. Men Dixie simmade inte in till stranden, utan under bryggan som var jättelåg. Vi ropade på henne, men hon svarade inte. Jag fick panik, jag såg inte henne. Och jag hoppade in med kläderna på. Alla bara stirrade. INGEN gjorde något. Jag trodde jag hade förlorat henne, hon kommer alltid när man kallar på henne... Jag dök under vattnet under den trånga bryggan men jag kunde inte ha hela huvudet uppe, vattnet kom till näsan. Jag såg först ingenting, och var tvungen att komma upp för att ta luft. Sedan dök jag in igen, jag såg något svart som flöt - och det var då jag fick totalpanik, jag trodde hon hade drunknat. Men när jag skrek på henne såg jag ur en liten bit av luften att hon höll sig fast uppe i den trånga bryggan. Jag skrek på henne "Dixie, kom hit, Dixie.. simma hit jag är här. Dixie, dixie dixie!" Hon hade ena tassen mot bryggan men hon vågade inte släppa andra. Det var för trångt för att simma under. Hon skulle inte kunna simma över. Då jag inser att jag inte heller kan det, jag tänkte att om hon kommit dit annars skulle hon komma hit. Jag förlorade hoppet, men jag var där och kollade på henne och försökte få henne att komma ut, men det enda hålet att komma ut var där jag simmade. När vågorna kom tog dom med henne och hon dök under vattnet så att hon kom ut. Jag var så stolt över henne. Mamma stod och skrek däruppe, hon kan inte simma, hon är så rädd för vatten. Och hon grät däruppe, ingen hjälpte henne. Dixie var en duktig flicka..

Nu har jag tvättat av henne och hon gillar inte vattnet. Jag känner mig så hemsk efter det där. Att jag var så nära på att förlora min bebis... det var helt sjukt hur jag kunde se det framför mig. Så nära....