Jag längtar verkligen tills jag funnit någon jag kan vara mig själv med. Hittils har det bara varit en massa jävla slöseri med tid. Visst har alla sitt unika jag. Men det jag heller inte fattar är, okej, man är med varandra, man gillar varandra umgås jag vet inte vad, man känner sig så himla glad, men sen, när man gjort slut. OK, over? Som nu, när mina ex börjar skriva igen, come on?= två år sen? Detta kallar jag att man faktiskt får rulla vidare. Som jag heller inte insåg förut. Det är SÅ fel av ett av mina ex att komma nu och säga "jag saknar dig" jag vet inte vad, jag vill bara spotta han rakt i ansiktet för hur äcklig och ful han är. Men det bästa som finns är kärlek, men det jobbiga med kärlek är att båda kanske inte har likadana känslor eller åsikter då det kan bli fel ibland. Någon såras och allt blir till ett stort jäkla kaos.. mindre bra.
/c

?... is love worth fighting for?: DAAAH??